Stephen Hawking

Emelie och jag pratade i telefon och av någon okänd anledning kommer vi in på Stephen Hawking.
Jag: Vet du vem Stephen Hawking är?
Emelie: Nej.
Jag: Det tror jag nog, ska skicka en bild på honom *skickar bilden*
Emelie: Jaha, han. Skådespelare?

Avled lite av skratt men däremot sade jag detta till min ena syster varpå hon också kontrade med att han varit skådespelare, den första i Superman. Christoher Reeve. Jag tror nog att kanske Emelie tänkte så med? Men i vilket fall var det underhållande.

10 år i frihet

Det var av en ren slump jag upptäckte att Natascha skrivit en uppföljare till hennes första bok, 3096 dagar. Jag var väl inget direkt fan av första boken då jag anser hon skriver på ett speciellt sätt och denna bok var inget undantag. Däremot vill jag gärna läsa uppföljningar på böcker så jag skulle inte kunna med att inte läsa denna.

Trots allt blir jag bara förbannad. På hur människor anklagar henne för en hel del och lägger skulden på henne istället för gärningsmannen. Men så är det ju tyvärr i dagens samhälle. Skulden läggs på offret.

Skuggbarn

Det här var faktiskt en jobbig bok. Utöver innehållet alltså. Trodde inte direkt att det skulle vara så mycket allmänt skrivet om brott, lagar och straff som det var mellan kapitlen. Om man delar in boken som handlar om de personer som nämns och skrivs om så skulle jag vilja säga 30/70. 30% handlar om de som nämns på baksida, resten handlar om straff, brott o.s.v..

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Det gick snabbt i svängen i denna bok. Verkligen snabbt. Efter att inte alls kunnat ha listat ut något till att de listar ut något på hela tre sekunder känns lite väl överdrivet enkelt. Men det var ändå en fängslande bok som man bara ville läsa kapitel efter kapitel..

Det är väl skönt att det ordnade sig till slut men jag kanske bara hade lite mer förväntningar av boken, mer än vad som var realistiskt.

Ända in i märgen

Ända in i märgen är också en bok som började segt men så fort jag lyckats ta mig genom ungefär 80 sidor hamnade jag i det där flytet. Som hästmänniska själv och som också har ramlat av flertalet gånger är det läskigt att veta hur fort och hur illa det det gå om man har riktigt otur. Det är tur att Annika var så pass stark som hon var och att hon hade det stöd hon hade.

En bra bok som fängslade en till slut. Det är verkligen intressant att följa en människa som går från allt – till hopplöshet – kan erövra världen.

I det tysta

Det är sjukt läskigt hur Vickys egna föräldrar kunde gå miste om vad som faktiskt hände deras egna dotter! Det ska inte behöva gå så långt som det gjorde för Vicky. Nu är det ju förvisso skönt att Vickys situation verkar ha ordnat upp sig men det förlåter inte blindheten från ens egna föräldrar om man frågar mig. Inte för fem öre.

Skamfläck

Håller mig mer eller mindre till samma ord här som jag använde till 14 år till salu.

14 år till salu: en skakande svensk historia

Vad folk inte förstår, speciellt de som tänker “men hon valde det ju själv” är att sälja sin kropp är en form av ett självdestruktivt leverne. Vissa använder alkohol, andra rakblad/knivar och vissa skadar sig själv genom att låta andra utnyttja en.

Jag har själv varit självdestruktiv, inte på ett sexuellt sätt dock, och vet att det ligger mer bakom. Det är inte alltid ett val. När rakbladet smekte min kropp kände jag mig för stunden fri. En lättnad. Mindre ångest.

Att detta sker i Sverige är  hemskt. Hemskt att män med utbildning och kunskap innanför hjärnan går så långt som att utnyttja minderåriga för deras egna lustars skull utan att tänka mer. Tänka ett steg längre.

Jag finns

Här har vi en bok jag inte alls förstod mig på. Inte för fem öre. Men jag ville ändå läsa vidare för som sagt, jag gillar inte olästa böcker man påbörjat. Mer än så har jag inget att säga om denna bok.

Allt för min bror: en sista kärlekshandling

Det här var ändå en bok som utöver sorgsenheten av att hur lätt ett människoliv kan förstöras som fick en att tänka. Om det skulle ske mig, vad skulle jag vilja då? Tänk om man är fast i sin kropp. För ett tag sedan läste jag boken “När jag var osynlig” av Martin Pistorius så fick jag redan där och då känslan av hur läskigt att skulle vara. Om jag faktiskt fastnade i min egna kropp.

Jag har varit tydlig med att om jag någonsin skulle hamna i en sådan situation som innebär att mamma eller mina systrar får höra “om vi återupplivar henne kommer hon inte kunna stå, gå, prata – ja, inte göra någonting” så vill jag inte bli återupplivad. Oavsett. Inte ens om det är någon minsta tvekan om det kan ske eller inte. Och om jag skulle vakna till utan återupplivande vill jag inte leva tills jag dör naturligt. Om det nu så ska kräva att min familj tar mig till ett land där aktiv dödshjälp är så får det vara så. Jag må låta ego men detta är sanningen.

Som djurmänniska, och som även nämns lite i boken, så avlivar man djur om de lider eller liknande men människor ska man till minsta, minsta lilla atom hålla vid liv. Varför är det egentligen så? Varför inte “avliva” en människa som hamnat i denna situation?

Tänkvärd bok som lämnar en med en hel del tankar.