Det här var ändå en bok som utöver sorgsenheten av att hur lätt ett människoliv kan förstöras som fick en att tänka. Om det skulle ske mig, vad skulle jag vilja då? Tänk om man är fast i sin kropp. För ett tag sedan läste jag boken “När jag var osynlig” av Martin Pistorius så fick jag redan där och då känslan av hur läskigt att skulle vara. Om jag faktiskt fastnade i min egna kropp.
Jag har varit tydlig med att om jag någonsin skulle hamna i en sådan situation som innebär att mamma eller mina systrar får höra “om vi återupplivar henne kommer hon inte kunna stå, gå, prata – ja, inte göra någonting” så vill jag inte bli återupplivad. Oavsett. Inte ens om det är någon minsta tvekan om det kan ske eller inte. Och om jag skulle vakna till utan återupplivande vill jag inte leva tills jag dör naturligt. Om det nu så ska kräva att min familj tar mig till ett land där aktiv dödshjälp är så får det vara så. Jag må låta ego men detta är sanningen.
Som djurmänniska, och som även nämns lite i boken, så avlivar man djur om de lider eller liknande men människor ska man till minsta, minsta lilla atom hålla vid liv. Varför är det egentligen så? Varför inte “avliva” en människa som hamnat i denna situation?
Tänkvärd bok som lämnar en med en hel del tankar.
Ett kliv i taget 